Shelby Lynne

Förra årets Southern Soul-klassiker [I]Leavin[/I] blev just den första jag hört som är inspelad efter 1976. Shelby Lynne har visserligen över ett decennium bakom sig i branschen men först på förra årets [I]I Am Shelby Lynne[/I] tog hon av sig det stramande Nashville-kopplet, åkte hem till Alabama och lät det låta som hon alltid hade velat. Från country-kollegornas favorit till allas favorit över en natt visade det sig vara en ganska bra idé och vid sidan om Gillian Welch tillhör hon fåtalet artister som vågar och kan låta sig inspireras av den klassiska scenen utan att tappa allt grepp om sig själva eller nutiden. Nya skivan har inledningsvis inget med vare sig nutid eller klassisk country att göra. Istället får de absolut smaklösaste sidorna av 80-talet löpa fullkomligt amok. Bluesrockpasticher med stuffande saxofonmän på rad, växlas med Sinead O' Connor-drypande nummer, metalliska syntar, trummaskiner (eller obegripligt själlösa studiomusiker), blödiga gitarrsolon och en malplacerad tredje klassens modern soul-ballad får även den minst nogräknade country-fanatiker på andra tankar. När skivans sjunde spår närmar sig har min fantasi redan hunnit gjuta en staty av Shelby - som kvinnlig Crocodile Dundee, i naturlig storlek och i dyraste plast - att placera hand i hand med Shania Twain och Garth Brooks i den kommersiellaste countryns eget vaxkabinett. Sedan kommer i tät följd den omedelbara pubrockpärlan Killin Kind, den filmtypiska nattklubbsballaden Tarpaulin Napoleon, Uncle Tupelo-direkta Jesus on a Greyhound och melodiperfekta I Can't Wait. Och sådär ganska bra fortsätter det tills skivan tar slut. Hur något kan vara så massradioanpassat skitdåligt och punktvis så oforcerat bra på en och samma skiva är nästan lika konstigt som det är självklart att det borde bli hennes största USA-succé hittills.