Sindy Kills Me

Att överexponera band som på sin höjd släppt en EP och gjort en handfull spelningar är sedan länge legio i England. Här hemma är det fortfarande en relativt ny företeelse, men i den allt mer tilltagande hetsen av att till varje pris vara först med det band som kanske blir Nästa stora grej är det ingen ovanlighet att mindre begåvade band figurerar vitt ochbrett i media. De rent musikaliska kvalitetsaspekterna är oftast skit samma och vissa nya band får, av olika anledningar, oförtjänt mycket uppmärksamhet. Sindy Kills Me hade turen att tidigt få mycket press och fler spelningar än andra band som inte släppt ifrån sig någon CD. Debut-EP:n som kom förra året var en rätt pinsam historia. Så när det nu är dags att debutera på riktigt kan det liksom bara gå åt ett håll. Musikaliskt är Sindy Kills Meen hybrid mellan punk och hardcore light; rakt, okomplicerat och oftaganska blodfattigt. Sångerskan Pija Niemis energi och frustration känns övertygande även om hennes röst stundtals svajar betänkligt. Positivt: Still, plattans i särklass bästa låt, såväl musikaliskt som vokalt och textmässigt. Med Still, och i viss mån Smokerain visar Sindy Kills Me att de kan skriva bra låtar. Till nästa platta får vi hoppas att de är fler.