Sketches (For My Sweetheart the Drunk)

Jag blir aldrig förvånad - och sällan ens verkligt berörd - när rockstjärnor dör. Det enda som förvånar mig är att inte fler av de jag brytt mig mest om strykt med. Keith Richards, Paul Westerberg, Willy de Ville, Lou Reed, Tom Verlaine, Richard Lloyd, Debbie Harry, Iggy Pop, David Johansen, hela Ramones-- att de fortfarande lever är ett under, med tanke på vad de petat i sig. Åtminstone hälften av dem borde åtminstone ha gått ut framför en buss, eller något. Men de överlevde - och Jeff Buckley dog, bara 31 år gammal. På kvällen den 29 maj i fjol var han och en vän på väg från en restaurang i Memphis till den replokal där han samma kväll skulle börja trimma ihop bandet för inspelningarna av hans andra studioalbum. Studiotid var bokad från den 30 juni, men Buckley kom aldrig ens till replokalen. Istället vadade han ut i Mississippi i skymningen, med stövlar och allt, sjungandes Led Zeppelins [I]Whole Lotta Love[/I], innan han sveptes iväg av de lömska underströmmarna - allt enligt den populäraste skildringen av hans sista kväll. Förmodligen är det ljug. Han kan lika gärna ha blandat fel mediciner och sprit, däckat på stranden och svepts iväg av tidvattnet. Ingen dör vackert i den här branschen och det vore dumt att låtsas något annat. Men när jag fick höra om hans död (kroppen hittades från en båt en knapp vecka senare), blev jag uppriktigt gripen och ledsen. Inte han; inte än. Och ändå var jag först väldigt skeptisk till artisten Jeff Buckley. Allt var lite för perfekt: hans extremt fotogeniska utseende, att Tim Buckley var hans pappa (även om de bara träffades en gång), att han reciterade poesi på sina spelningar - det var en PR-mans dröm och PR-mäns drömmar gör sällan bra musik. Det lilla jag hört av honom påminde dessutom alldeles för mycket om Robert Plants kastratylanden. Och Plant har jag alltid avskytt. Men så fick jag höra en promoskiva där Buckley gjorde Big Stars [I]Kanga-Roo[/I] i en 14 minuter lång version som var fullständigt knäckande - och förstod att det var dags att köpa [I]Grace[/I] och lyssna på den med nya öron. Det gör jag fortfarande, för det är ett av de bästa debutalbum som gjorts - och när tidningen Sound Affects bad mig lista de fem skivor som betytt mest under de tio år tidningen funnits var [I]Grace[/I] den första jag plitade ner. Att uppföljaren skulle heta [I]My Sweetheart the Drunk[/I] avslöjade Buckley själv på Internet redan hösten 1996. Han beskrev den som "a guidebook for losers in love" och räknade med att den skulle komma ut hösten därpå. Ett tiotal låtar spelades in med Tom Verlaine som producent, men Buckley själv tyckte inte att de dög. Han skrev ett 20-tal nya låtar, spelade in hemmademos på ett tiotal, kallade in samma producent som på [I]Grace[/I] och begav sig till Memphis. Dessa demos, tillsammans med de skrotade Verlaine-inspelningarna, släpps nu som [I]Sketches (For My Sweetheart the Drunk)[/I]. Det ska vi vara glada för. Allt annat hade varit verkligt tragiskt, för även om Buckley själv hade en annan vision och andra krav är det ett helt fantastiskt album.Tom Verlaine har uppenbart fallit hårt för skönheten i Buckleys musik - och kanske var det därför mannen själv var så skeptisk. Han sökte något hårdare, något smutsigare, men Verlaine måste ha stretat emot, för sånger som [I]Everybody Here Wants You[/I], [I]New Year's Prayer[/I] och [I]Nightmares By the Sea[/I] är så mycket ren skönhet man kan be om. När han försöker övertyga kvinnan i [I]Everybody Here Wants You[/I] att även om alla män i lokalen vill ha henne så är det JB och ingen annan hon kommer att välja, då är han en musikalisk förförare lika direkt som en gång Dylan, Cohen och ...eh, Tim Buckley. Allt är dock inte lika vackert, inte ens på Verlaine-inspelningarna. Här finns spår som är extremt mörka i sin självbild, som [I]Opened Once[/I] - och mer än en buckleyolog lär frossa i en rad som "I'll never make it out alive" i voodoomardrömmen [I]Witches Rave[/I]. När man kommer över på demoinspelningarna blir det riktigt svart, i spår som [I]Demon John[/I] och [I]Murder Suicide Meteor Slave[/I]. Det blir också aningen mer förvirrat, med covern på Genesis [I]Back In New York City[/I], innan det hela avslutas med en nästan plågsamt svajig livetagning av countrystandarden [I]Satisfied Mind[/I]. Det är uppenbart musik av en man som inte hade full harmoni. Men det är också makalös musik, vare sig han luftar sin förklärlek för orientalisk musik à la Nusrat Fateh Ali Khan eller för enkla popmelodier och riff. Självklart finns det brister, självklart är demospåren ofärdiga. Men det är fascinerande att få höra allt - och av 20 spår, varav två omtagningar, är det mycket lätt att själv plocka ut 12-13 låtar till ett helt fantastiskt rockalbum, ännu naknare och starkare än [I]Grace[/I]. Så plocka då. [I](Skivan släpps den 15 maj)[/I]