Songs: Ohia
En svart booklet på fyra sidor; framsida, baksida, ett uppvik. I framsidans övre högra hörn står plattans titel, [I]Ghost Tropic[/I] i modest storleksgrad. I övrigt svart. Baksidan bjuder åtta låttitlar samt fyra namn. Inget mer. Mittuppslaget är blankt - och kolsvart. Publikfrieri någon? Att anklaga Songs:Ohia för sellout är lika svårt som att hävda att medlemmarna i Baren är mediaskygga. I nio fall av tio kan jag tycka att det är snålt av en artist att inte kunna bjuda sina lyssnare på mer information. Jag kräver inga glättiga färgbilder men en nätadress är väl inte för mycket begärt? Efter att ha lyssnat på plattan ser man annorlunda på saken eftersom ingenting annat hade kunnat beskriva musiken Songs:Ohia spelar, lika träffande som dess booklet. Så småskaligt och anspråkslöst som kvartetten låter här har de aldrig låtit tidigare. Samtidigt är det något av det mest fascinerande jag hört någonsin. Det ekar ödsligt i mina öron när något som låter som upprepade flämtningar i ett munspel smyger in i ljudbilden. Lika ödsligt som när någon långsamt slår an stålsträngarna på den akustiska gitarren och de försiktiga slagen mot burkarna (eller vad det nu är som fungerar som percussion) ibland låter som regndroppar mot mitt fönster, ibland som skodda hovar på kullerstensväg. Och Jason Molinas gälla, helnakna röst fungerar så perfekt i dessa omgivningar. Efter ett tag är tempot något uppskruvat; gitarren mer alert, slagverken fler, tätare. Man kan urskilja takten och intensiteten på ett helt annat sätt - men fortfarande är tempot som en viskning. Man kan jämföra med Palace och Will Oldham men ändå inte. Och, visst man kan hitta tendens till släktskap hos vissa nyare instrumentalband, men inget annat band låter så oerhört tidlöst och spartanskt. I början av året släppte bandet sin senaste platta, [I]The Lioness[/I], en platta som påminde mycket om vad vi hör här men den lyckades inte bli så naken och så vacker. Detta är stor musik gjord av begåvade människor. Dessutom är det den optimala meditationsskivan för alla uppjagade, sönderstressade själar. Med Songs:Ohia i öronen inbillar jag mig att många skulle stanna upp och fundera på vad de egentligen fyller sina liv med.