Spår

Skånske Nils Erikson behövde inte mer än att ge ut sin debutsingel Silver i ditt hår förrän det drogs paralleller till Daniel Lanois, Peter Gabriel och Robbie Robertson i recensentkretsar. Innan den självbetitlade fullängdsdebuten kom hann både Aktuellt och Rapport göra reportage. Bra utgångspunkt, liksom. Om än något pressande. Fast kanske bekommer det honom inte det minsta. För någonstans, mitt i sin mjuka och lite småveka uppenbarelse, utstrålar Erikson en enorm säkerhet och stort musikaliskt självförtroende. Han sjunger som en gud, på vårdad malmöitiska (dialekten är inte helt olik Mikael Wiehes), och texterna är trevande, eftertänksamma och vackra. Singlarna (den andra var Jag är oändlig) är fullständigt lysande, och det är allt annat på Spår också. Det går rätt in i mitt hjärta, utan några omvägar. Jag kan just nu inte komma på någon annan svensk soloartist som debuterat med samma självklarhet, möjligtvis förutom Jakob Hellman. Här finns ingen ängslan, ingen vilja att vara till lags, ingen inställsamhet. Här finns bara tio oerhört direkta och omedelbara sånger - djärva, utlämnande, smärtsamma och känsliga. Nils Erikson vänder och vrider på orden - diftongerna dras ibland ut plågsamt långt - utan att vulgalisera dialekten. Somliga tror på stenar är en provkarta på vad Nils Erikson är och står för och en av de mäktigaste sångerna på plattan. Det känns meningslöst att rabbla titlar, allting glimrar för sig. Till och med en liten bagatell (tror man först) som Och molnen seglar förbi framstår som gastkramande efter några genomlyssningar. Jag kan bara beskriva mitt sinnestillstånd med ett ord: golvad.