Stereo Total

Det börjar med en digitaliserad hyllning till Serge Gainsbourgs infantila schlager-duetter. Stereo Totals bägge huvudpersoner Françoise Cactus och Brezel Göring turas om att sjunga "la musiqe" och ge den diverse franska egenskaper (erotique, eccentric, automatique). På samma lättsamma tema fortsätter det och på Cactus modersmål, men plötsligt med en we are the world-folkmassa i bakgrunden, som i koordinerad Fame-stil dansar fram längs huvudgatan i ett modemedvetet Parisghetto. Lite längre fram växlar Cactus till Görings förstaspråk (japp, tyska), hoppar in i en kortkort klänning och twistar loss som värsta europeiska Debbie Harryn. Göring med sin ficksampler, sin desperata körstämma och sitt bibliotek av lika många Daft Punk-inspirerade pop- som tyska elektro-syntljud är aldrig långt bakom. [I]Musiqe Automatique[/I] är som en femåring efter en oövervakad rundtur i mammas garderob: i näsblodshöga klackar, hela smyckeskrinet utspritt över armarna och med rött läppstift runt hela munnen. Eller i Stereo Totals fall: med alla upptänkliga influenser, språk, instrument och tillgängliga ljud på högsta växeln samtidigt. Enligt den rättframma principen tar skivan sig fram. Fröken Cactus på trummor är förresten ungefär lika dynamisk som Mupparnas Animal. På sång däremot är hon världens punkigaste, funkigaste, sexigaste och mest självklara mentalpatient till huvudperson. Har du inte så mycket till övers för tokrolig popmusik så finns det en chans att du ler ändå, tack vare deras isbrytande melodiprecision och deras charmerande, om än hänsynslöst subjektiva tolkning av musikhistorien.