Strangelove

Om Kieslowski hade velat göra en fjärde färgfilm, Den brunafilmen, hade Strangelove varit klart lämpade att göra soundtracket. De har det där lite äckligt depressiva engelska soundet som alla misslyckade indieband har, med skillnaden att Strangelove instrumenterar med piano,slide-gitarr och Hammond. När de ska göra sitt svar på Suedes Saturday Night, gör de förvisso rätt på pappret, men hur hårt sångaren än blundar och hur uppgivet han än hänger på mikrofonstativet, blir det aldrig mer än en tafflig Småstjärnorna-pose. När Strangelove sedan drygar ut varannan låt med "lalala" och meningslösa upprepningar, utan någon uppenbar anledning utom att de troligen inte orkat skriva färdigt texten, känns det riktigt hopplöst. Där de orkat knåpa ihop lyrik nog för att fylla ut tre minuter låter det oftast som något Noel Gallaghers meningslöse storebror ratade när han gick i trean. Det mest begåvade på den här skivan: "You've got a job I understand/You've got awife/I've got the band". Är det Strangelove som åsyftas, är det betydligt mer avundsvärt att vara gift då slipper man ju dessutom ha fånigt långlugg och en svart skinnjacka man egentligen växte ur för tolv år sedan.