Supergrass

Jag har alltid hyst en gränslös fascination vad gäller Supergrass. Från [I]I Should Coco[/I] och framåt. Jag såg dem som hopp för framtiden. Det var pop som var, och lyssna nu: Spänstig. Svulstig. Enorm. Något ryskt över sig. Rysk natur. Inte som vi kantiga, ordningsamma, försiktiga svenskar. Det var engelskt och vackert. Och framförallt ungt. Jag har många favoriter. Framför allt deras tolkning av Smiths [I]Some Girls Are Bigger Than Others[/I]. Vidare är [I]In It For The Money[/I] är så fantastisk skiva att redan skuggan av den är ljuvlig. Senaste, [I]Road To Rouen[/I], är inte lika trevlig är jag rädd. Supergrass har förvandlats till enkla människor som tror de kan undgå döden genom att renovera ett torp. De har inte förstått att de är mitt uppe i att dekorera helvetets boning. Låtar som [I]St. Petersburg[/I], [I]Sad Girl[/I] och [I]Roxy[/I] är en blandning av Radiohead, Animals och Supertramp. Fast på ett sömnigt och oinspirerat sätt.