Supergrass

Första tanken är att de har fuckat upp precis som alla andra. Ett tredje album där Supergrass mognat och börjat göra mer komplex musik som antyder influenser från både tidiga Pink Floyd och sena Radiohead? Det låter som värsta mardrömmen. För är det något man älskat med de tre apmänniskorna i Supergrass så är det just att de inte vuxit upp och att de inte ens kunnat stava till ordet compliserat. I en modern musikvärld där alldeles för få nöjer sig med att skrika "One-two-three-four!", tugga tuggummi som Dee Dee Ramone och bara spelar rak pop har Supergrass framstått som något av det sista vita hoppet. Men efter att med stor skepsis ha lyssnat på det betydligt mer ambitiösa anslaget på [I]Supergrass,[/I] gruppens svåra tredje album, bryts ens motstånd ner och vittrar sönder. Efter fyra genomlyssningar är man till och med beredd att bli graffitikonstnär och skriva "Ackis Rules!" på närmaste toalettkakel. De tre medlemmarna i Supergrass har så mycket musik i kroppen att de bara måste testa sina gränser. Kan vi göra något som hade platsat på Beach Boys [I]Pet Sounds[/I]? Kan vi resa i Syd Barretts fotspår utan hamna på permanent cykelsemester? Samtidigt som de experimenterar viker de inte tum från sin ursprungsidé: att göra popmusik med handklapp. Supergrass låter fortfarande som om de går till replokalen med ett leende; om än ett allt mer stenat sådant. Supergrass låter fortfarande som en trio - varför behöver band egentligen fler medlemmar än så? - som står tätt, tätt tillsammans när de spelar. Intressant nog låter de också väldigt likt Eggstone, en annan välsignad trio, på ett par spår.