The Chap

The Chaps kamikazemission är att täcka hela spektrat mellan The Residents och The Soft Pink Truth. Följaktligen är [I]Ham[/I] ett eklektiskt och inte så lite skitnödigt album, uppbyggt av de hippaste musikaliska referenserna mänskligheten känner. Texterna och musiken bygger till stor del på blasé självreflektion, ofta på det ironiska planet. En låt handlar till exempel om en svettig nörd som efter en "post-glitch-laptop-show" vill diskutera uppbyggnaden av sin hemmastudio medan skostirrande gitarrer ringer och en Arthur Russellsk cello skrapar i bakgrunden. [I]Ham[/I] borde enligt all logik vara bajs i en gallerimonter. Eller på sin höjd en angelägenhet för endast de musikkonsumenter som sorterar LCD Soundsystems [I]Losing My Edge[/I] som trygg igenkänningshumor. Sjukt nog vecklar [I]Ham[/I] ut sig till att bli ett litet magnum opus för hela världen. Jag önskar att det gick att förklara varför, men varje försök slutar med fastkörning i grottmansgroovet <[I]Baby I'm Hurt'n[/I]. Och i det generiska men samtidigt så effektiva riffandet i [I]Now Woel[/I]. Samt i den visslande Beta Band-electronican i [I]Long Distance Loving[/I]. Bland de ökenvarma glitch- och stråkbrisarna på [I]The Premier at Last[/I]. Någonstans inne i ett nystan av upplästa nyårslöften och stissiga ploppljud på [I]Clissold Park[/I]. Och så vidare. [I]Ham[/I] är - trots att den borde ha samma indentitetsskam som en chailattedrickande SoFo-invånare med No Logo i bokhyllan - ett mycket direkt album. Som känns självklart vid första lyssningen. [I]Ham[/I] är allt det som hattfjanten Whitey inte lyckades med, och mycket mer därtill. Köp medan det fortfarande känns varmt.