The Electric Soft Parade

På senare år har videoregissörer verksamma i den semismala engelska popvärlden fått en ny uppgift. Istället för att visa bandet från sin snyggaste sida, med dålig hållning och i sällskap av heroin chica Kate Mossar i filmiska, hisnande miljöer (och himlen fylld av helikoptrar) har humor och personlighet klättrat till toppen av listan. Blurs kärlekstörstande mjölkpaket och Super Furries utstötta filmkamera är bara två av otaliga exempel på videos som gett banden i fråga mer värme och personlighet än de någonsin lyckas utstråla på motsvarande tid i ett intervjusammanhang. The Soft Parade -- eller numera på grund av copyrightskäl (eller ett Doorscoverband) The Electric Soft Parade -- har använt samma tricks. Till tonerna av singeln Silent to the Dark

, fem minuter längre på skivan och dess bästa spår, går en gänglig, långhårig engelsman omkring på en öde strand med en metalldetektor som piper febrilt varannan sekund. Första fyndet är en gigantisk högtalare, tätt följd av bandets övriga utrustning, bandet själva -- djupt nergrävda i sanden --och slutligen ett tjog ungdomar som glatt dansar medan musikanterna borstar av sig sandkornen och en efter en intar sina positioner på stranden/scenen. The Electric Soft Parade behöver all regihjälp de kan få. Bandets grund, duon och syskonen Tom och Alex White är 17 och 19 år unga och utgör därigenom både bandets sammantagna karisma och deras största problem. Å ena sidan är de väldigt söta, osannolikt duktiga och levererar då och då nästan självlysande popmelodier. Å andra sidan är de uppvuxna under influenserna av Ash och Manics debutalbum, oklädsamt gravallvarliga i sitt skapande (kanske lite för duktiga helt enkelt) och därmed nästan lite lastgamla. I längden krävs det mer än en bra videoregissör för att råda bot på det.