The Fall

När jag kom hem från kollo när jag var liten så stod jag saligt leende i korsningen Odengatan/Sveavägen som en blyförgiftad Ferdinand och luktade på avgaserna. Det är med andra ord ingen slump att jag gillar The Fall. Inget annat band har gjort så atonala covers av betong, asfalt, aska, och svart fabriksrök som Mark E Smith och hans högst utbytbara - och utbytta - kollegor. Och ingen har spottat ur sig pratsång med ett så uttråkat engagemang i rösten. [I]Mountain Energie[/I] till exempel är inte bara en uppvisning av Smiths allra bästa hästbedövningsvokaler utan även ett 3 minuter och 20 sekunder långt försvarstal till postpunken från mannen som var med och skapade den, uppfostrade den, körde den till och från fotbollsträningen och lät den följa med på puben (i alla fall det där med puben), och som inte tänker sitta och se på när den kastar bort sitt liv på en asymetrisk tröja som den kommer tröttna på inom ett halvår. [I]Mikes Love Xexagon[/I] är det vinnande bidraget i cynikernas årliga schlagerfestival och [I]Loop41 'Houston[/I] är ljudet av en countryballad i händerna på en nästan femtioåring som tror att Glastonburyfestivalen är ett chartermål. Och låt oss inte glömma [I]Contraflow[/I]. Den börjar - och fortsätter ett tag - med raderna: "I hate the countryside so much". Det är den typen av kategoriskhet som får folk yngre än bandets 27-åriga karriär att med glädje bära deras namn på kragen. Faktum är att The Fall är badgarnas främsta existensberättigande. Men så har förstås "Vill du gå ner i vikt? Fråga mig hur!" en så oändligt mycket torftigare klang än "The Man Whose Head Expanded". Och vad gäller landet vs. stan, prova att dra ett ex av [I]Real New Fall LP[/I] genom tunnelbanespärrens kortspringa, det borde funka.