The For Carnation

Att försöka trassla ut det stora amerikanska postrock-nystanet är inte lätt. Det du kan vara säker på är att stöta på John McEntire, Steve Albini och Jim O'Rourke så många gånger att vem som helst kan utveckla konspirationsteorier. Och hur du än vrider och vänder på det så kommer du förr eller senare att hamna i Chicago. The For Carnation är skolboksexemplet på ett typiskt postrock-projekt. De bildades (i Chicago uppenbarligen) 1995 och har stoltserat med musiker från Tortoise, Slint, Rodan, Radar Brothers, Red Red Meat, Papa M, 5Style, Evergreen... Ja, du börjar kanske förstå? Huvudpersonen heter Brian McMahan och känns igen från det numera legendariska bandet Slint (av många ansedda som en av postrockens pionjärer). Och utan att vara helt säker på bandets nuvarande tappning vågar jag gissa på att en och annan Tortoiseman (Doug McCombs?) fortfarande har ett finger med i spelet. John McEntire är förstås med - och det hörs. Skivan inleds med [I]Empowered Man's Blues[/I] - åtta minuter vemod. Trummor och bas är i centrum och det går väldigt, väldigt långsamt. Brians mörka basröst lägger sig som en tung matta över musiken som sakta byggs upp genom små intensitetsförändringar. Sex lunkande spår breder ut sig på 45 minuter och det raffinerade ligger just i de subtila variationerna. Ibland hörs flöjtliknande ljud i bakgrunden och det susar lite ödsligt i högtalarna. När kommer ett sådant här band till sin rätt? Live, helt klart. Helst på en liten festival. Stjärnklart, fuktigt i luften och en lätt apatisk publik som tycker att just där och just då har de aldrig hört något så bra, något så vackert. Och visst, det finns en dynamik i det som är tilltalande. Markanta trummor och en bas som känns i bröstet. Tyvärr inte i hjärtat. Drömskt men inte det minsta romantiskt. Kyrkklockor, den dova basen, Brians pratsång - det är skickligt och finstämt men aldrig riktigt engagerande. Eller som en rolig person jag känner sa: "Som Tindersticks, fast utan hjärta och penis."