The Good Life

The Good Life är Tim Kasher, som även är med i bandet Cursive och dessutom medmusikant på Bright Eyes [I]Fevers and Mirrors[/I]. Känner man inte till honom sedan tidigare är det lätt att beskylla honom eller snarare hans skivbolag, för det typiska Beckfenomenet. När Beck slog igenom fick plötsligt alla i hans omgivning äntligen sina efterlängtade skivkontrakt. I bästa fall för att Beck uttryckt en positiv åsikt om artisten i fråga. I andra fall för att någon A&R sett dem spela, eh, biljard tillsammans ett par gånger. Bright Eyes har skrattretande nog hamnat i en liknande situation, fast på en indie-nivå. När han på tredje skivan äntligen lyckas med en skiva så släpps genast allt hans tidigare - genomgående betydligt sämre - material igen. Och vet man inte bättre kan man tro att The Good Life har fått släppa sin skiva på liknande premisser, i egenskap av biljardpolare. Med en sticker det står "Featuring members of Bright Eyes" på. Hur som helst, trots att Kasher är The Good Life på samma sätt som Conor Oberst är Bright Eyes så låter The Good Life mer som ett fungerande, helt band. Och ett helt band kommer tyvärr inte undan med Obersts Hazel Adkins-trumma-på-magen-dårskap. Det blir svårköpt om man är flera - och dessutom uppfattas som någorlunda friska - ungdomar. Ungdomar som dock tyvärr inte kan bestämma sig för om de ska sjunga fint eller falskt, skrika eller nynna. När de anstränger sig låter de faktiskt ganska bra, mindre som Bright Eyes och mer som ett allvarsammare - om än naivare - Pavement. Annars blir det som om fotbollslåtarna på Hammarbyskivan varit inskrikna av en amerikansk Håkan Hellström på krita - och släppt på en liten etikett i Los Angeles. I slutändan blir blandningen halvhjärtad. Och då spelar det ingen roll vem som spelat biljard med vem.