The Hush

Varför hymla, när inte bandet eller skivbolaget gör det? Det räcker att kasta ett öga på annonserna för singeln [I]In Our Lifetime[/I] i de engelska tidningarna, med en designerblöt och förföriskt inbjudande Sharleen Spiteri i strandkanten av någon soldränkt ocean. Det, mina vänner, är ett hår varje man vill dra fingrarna igenom, det är läppar varje man vill kyssa, det är en kropp varje man vill klä av. Åtminstone är det på den föreställningen man försöker sälja den här skivan. Och den låter som annonsen. Stentrist. Ansträngt och skrivbordskonstruerat sexig, precis som om den egenskapen vore en kalkylerad del i en marknadsplan; och totalt, riktigt djävla själlös. Formulärskrivna låtar, fantasilösa maskinbakgrunder, hissmusiksproduktion. Den uppvisar yttre likheter med The Cardigans [I]Gran Turismo[/I], men saknar alla den plattans kvaliteter. Den har betydligt sämre låtar, den har fegare produktion, den saknar närhet i såväl enskilda sånginsatser som i den övergripande helheten. Den är ett sömnpiller. Det enda något så när levande på den är de två sekunders vinylknaster man inleder den med. Det här blir säkert en hit i hela världen. Åtminstone om raden av redan färdigproducerade, marknadstestade reklamvideor ser ut som jag tror att de gör.