The Weeknd – After Hours

När Abel Tesfaye släpper ny musik går det ingen obemärkt förbi.Inför sitt fjärde album som The Weeknd har han återigen bytt stil. NärStarboysläpptes försvann hans ikoniska frisyr och nuverkar Tesfaye ha fattat tycke för 80-talet med allt vad det innebär. Det är lätt att glömma att det rör sig om samma person som för nästan exakt 9 år sedan bröt ny mark med sina drogstinna texter och mardrömslika produktioner på mixtapet House ofBalloons.Nuförtiden rör han sig i gränslandet mellan alternativr´n´boch arenapop. På AfterHourshar han svårt att balansera de båda rollerna då endast de slagkraftiga hitlåtarna verkar ha fått uppmärksamhet.

AfterHoursutmärker sig främst genom sina renodlade poplåtar. Max Martin-producerade BlindingLights är en förstklassig listklättrare som förmodligen kommer eka på radiostationer långt framöver. Samma sak gäller den något råare Heartlesssom stjärnproducenten Metro Boominstår bakom. Men bortom albumets påkostade och välproducerade fasad gömmer sig även låtar som är rentav tråkiga. Save YourTears och Faith känns mer som utfyllnad än faktiska försök att beröra. Jag känner ingenting när Tesfaye när ber sitt ex att följa honom in i en överdos på sistnämnda spåret.

AfterHours är uppfriskande rent stilistiskt. 80-talssyntarna avlöser varandra och The Weeknds kryptiska texter får understöd av mäktiga basgångar och tighta refränger. Retroestetiken han söker gifter sig väl med den dova drogromantiken. Problemet med kanadensarens fjärde album är att hans destruktiva och introverta persona som tidigare i karriären gjorde honom spännande inte klarar att vara slipad för en bredare massa utan att det blirtillgjort. Den enda låten som känns äkta är Snowchild, i övrigt fastnar inget. Inga solklara favoritlåtar eller höjdpunkter som går på repeat. AfterHourshar en vacker fasad men är i slutändan ett platt och intetsägande album.