Theo Parrish

Theo Parrish brukar göra musik som är för meckig för att kallas deephouse och för trög att kallas disco. Techno kan vara ett bra namn, mest för stämningarna, ibland blir det för fint att förklara överhuvudtaget. Men Theo Parrish brukar inte skriva texter. Han brukar inte använda fjorton jammande musiker. Han har aldrig förut känt sig tvungen att lägga små, små plingande bjällror över sina produktioner. Jag vill inte veta varför han kände så just nu. Rotating Assembly-projektet är något liknande det Carl Craig gjorde med The Detroit Experiment för något år sen, ett uppsamlingsheat för en fantastisk dansmusikproducents vildaste drömmar om livemusik, med massor av skickliga musiker. Men där Carl Craig klarade sig förvånansvärt bra lägger Parrish på en överdrivet soulig röst och ett klockspel för mycket. [I]Natural Aspirations[/I] är också en diffus skiva, som att få höra en omixad, halvfärdig version av något där hälften borde plockas bort och den andra hälften liksom... produceras. Det är fritt, improviserande och det är texter, jobbiga texter om ljus och mörker och balans och inspiration. Parrish har alltid varit ganska ojämn på sina tolvor, och det mesta på [I]Natural Aspirations[/I] låter som de sämsta och trögaste av hans låtar har fått släpa omkring på ett kringvandrande spelmanslag med shaman-ambitioner. Sen har de spelat in alltihop i en kudde. Förutom en bra låt ([I]Orchestra Hall[/I]) är [I]Natural Aspirations[/I] bara en källa till sorg. Theo Parrish, av alla människor.