Theo Parrish

Tänk dig en annan värld, en annan skivaffär. Där det inte finns några house-skivor som låter "boom-boom-boom-boom", utan bara house-skivor som låter "fsst-pscht-tjack-woam". Tänk dig en skiva house-musik där bastrumman inte är ett självändamål, utan mest följer med på nåder. Tänk dig dansmusik som inte grundar sig på sekventiellt och repetitivt studioglassande. I våras bevittnade ett hundratal människor tyske Tomas Brinkmanns livespelning i Stockholm. Hans house-influerade techno är just av detta unika icke-stereotypa slag. Brinkmann gör dansmusik, och stod där som en gentleman i övre medelåldern, sportigt klädd helt i vitt, med en liten polisficklampa i munnen. Han fifflade intensivt med sina sequencers och samplingar och log bara försiktigt när hans furiösa lågbudgetbasar fick de hårt ansatta diskant-topparna att tjonga i golvet säkert tre gånger av allt muller. Låtarna hade inmixade soul- och bluesröster som stönade "woah" och "yeah", och Brinkmann dränkte dessutom sin musik i så häftigt högt susande samplat publikvrål, att min tinnitus knappt hämtat sig dagen därpå innan behovet efter fler konstiga tyska tolvor satte in. Och det är först när jag hör Tomas Brinkmanns skiva [I]Soul Center[/I] som jag förstår att den där live-nerven Brinkmann visade då också fanns tillgänglig på skiva. Särskilt märks här [I]Boy[/I], en genomarbetad gospelhouse-version av Staple Singers [I]I'll Take You There[/I], som snyggt drar nytta av soulklassikerns allra minst självklara partier. I övrigt är skivan full av ghettopastischer, som de svarta farbröder som säger "What the funk?" eller "Are you ready?". Den äkta svarta varan bor i Detroit och heter Kenny Dixon Jr, men är också känd som Moodymann. Theo Parrish är en av de två musiker som nog alltid kommer att jämföras med Moodymann. Den andre heter Andrés, en hungrig grabb vars singlar för Moodymanns etikett KDJ också frenetiskt predikar nytänkande i house. Dessa två är förmodligen de enda som tål en verklig jämförelse med Moodymanns originella samplerbaserade roots-house. Theo Parrishs stil är lite mörkare, mer eftertänksamt stapplande än kollegernas. Till [I]Parallel Dimensions[/I] kunde han gott ha kortat ner en del låtar och, om inte annat så för albumkänslans skull, fört in en del äldre spår. Nu känns Theo Parrishs fem-låtars mini-LP, hur personligt präglad den än är, som lite i minsta laget.