Tiga

Tiga har blivit en affisch för den nya vågen av dansmusik, den som vänder sig till en publik utan fötterna djupt nedgrävda i historien. Igår berättade en annan av affischerna för samma sorts musikblandning, Erlend Oye, att allt bara handlar om att någon bestämde sig för att göra dansmusik igen, för nya människor. Alltså blev den poppigare. Kanske är det inte svårare. Sen bad Erlend mig släcka ljuset så att vi kunde sitta i mörkret och stirra på snöklädda träd medan vi lyssnade på techno. Den var mörk och synthig. Han sa att det var som att åka bil. Jag tänkte på att dagens unga technofans nog har fler indiesinglar än Undergrund Resistance-släpp hemma, men att det finns en Depeche Mode-skada någonstans också. Själv har jag en rockjournalistskada. Tiga är i alla fall inte perfekt som affisch. Han kanske var det för electroclashvågen i början av millenniet, men idag låter han dubbelt så kylig och fashion som den populära technon. Men en scen behöver ett ansikte. Samma scen behöver någon som döper sin skiva till Sexor, precis som den ibland behöver några vitsar från technobolag som Kompakt. Men om vitsarna och det avslappnade följs av dålig musik blir alltid fallet längre. En skiva som Sexor är alltid nära gränsen för mig. Singeln You gonna want me låter hemsk på P3 på morgonen, men kan vara kul senare på en klubb, för att man vet vilken effekt den har. Vi har vant oss vid att de kalla, synthiga ljuden paras med hittiga melodier. För femton år sen var det ett soundtrack till att snitta hårdrockare, idag är det den poppiga toppen av isberget techno. Snart går några vidare in i dansmusik som låter som att man harklar slem i takt. Andra börjar gilla nästa poplåt på P3. Jag vet inte vilka som har roligast. Men om Sexor vore en Depeche Mode-skiva skulle vi nog mobba texterna lite. Vi skulle bli förvånade över hur bra det gick att dansa till fyra av låtarna, över hur bra de var. Vi skulle bli positivt överraskade. Sen vet jag inte om det skulle hända mycket mer.