Time For Healing

Om 1996 skrevs in i de musikaliska historieböckerna som året då hiphopen tog jätteklivet från långlivad undergroundrörelse till allmänt och kommersiellt accepterad konstform, och 1997 spås att bli det storarevival-året för gospeln - självklart i en tid då behovet av tröst ochsökandet efter spirituella värden är större än någonsin -borde Sounds OfBlackness vara den perfekta symbiosen mellan de två. När bodybuildern Gary Hines 1971 tröttnade på att flexa sina quadriceps ochistället gjorde sig till envåldshärskare över Sounds Of Blackness hade deskönsjungande vokalisterna redan wailat tillsammans i flera år under namnetthe Malcalaster College Black Choir.Jimmy Jam och Terry Lewis förde ut Sounds Of Blackness till radiopublikenoch topplistorna genom att använda kören som bakgrundsmattor till några avderas Alexander O'Neill-produktioner. Gospelkören fick sitt genombrottunder den svarta kyrkomusikens senaste formtopp - för ungefär sex år sedan- med hitsingeln Optimistic som gavs ut på radarparet Jam/Lewis etikettPerspective. Väntelistan för att få vara med i kören är ständigt fulltecknad, vilketförvånar när man lyssnar på den här skivan. Det som borde ha blivit ettgnistrande möte mellan Gud och nuet, en explosion av andlig urbanitetarrangerad i ungefär hur många stämmor som helst, blir i slutändan inte merän gäspande standardlösningar och en jobbig coverversion av Sly Stones YouCan Make It If You Try. Som bäst blir Sounds Of Blackness när de ärsommest gospel, som i Spiritual Medley. Synd bara att det händer så sällan.