Truly

Marcia Griffiths! Den största reggeakvinnan. Jamaikas Aretha Franklin. Tanten som har soul i hela kroppen och höfter som konstant gungar i baktakt. Truly är inte bara titeln på hennes "nya" album, utan även titeln på en av hennes bästa och mest kända låtar någonsin, en Studio One-inspelning från slutet av 1960-talet. Den låten får sammanfatta detta, lätt schizofrena album, som till hälften består av helt nyinspelat material, och till hälften av gamla godingar från förr. Gemensam nämnare är Clement Coxsone Dodd, den legendariske producenten som varit aktiv lika länge som musiken kallats reggae (faktiskt redan innan dess, om man ska vara noggrann). Hans ljudbild har, på gott och ont, inte förändrats radikalt på nästan 30 år. Det är fortfarande samma minimalistiska, simpla rocksteady. När man lyssnar på Truly blir detta extra tydligt, eftersom det vid en första lyssning är svårt att avgöra vilka spår som är nya och vilka som är gamla. Starkast av det nyinspelade materialet är inledande [I]I Need Love[/I], mjukt själfull på det där sättet som bara Marcia behärskar. Och givetvis hennes släpande version av den klassiska [I]No No No. [/I]Jag saknar en del av de råare produktioner hon spelat in på sistone, i synnerhet den briljanta feministiska reggaebomben [I]Wave Yu Banner, [/I]men dessa har antagligen exkluderats av rättighetsskäl. Bortsett från den smetiga balladen [I]Stepping Stones[/I] är Truly ett av de bättre album Marcia släppt på sistone. Dessutom är det en utmärkt introduktion till hennes 60-talsinspelningar, förmodligen oöverträffade bland jamaikanka sångerskor.