Try Whistling This

Läser i en av de där korta skivbolaget-ringde-och-sade-att-han-är-på-Grand-så-vi-får-väl skicka-någon-vikarie-och-göra-en-grej-intervjuerna i kvällspressen att Neil Finn till sitt första soloalbum "experimenterat med datorer" och att hans nya sånger "aldrig skulle ha godkänts av Crowded House". Jösses, sicket dravel. Sanningen är ju att oavsett om det står Crowded House, Neil Finn, Tim Finn, bröderna Finn eller till och med Split Enz på omslaget så är igenkännandet och formtroheten det allra mest utmärkande draget. Det är dessutom det vi tycker om: Neil Finn har en unik förmåga att ta tag i den minst insmickrande delen av en melodislinga och vända, vrida och putsa på den tills den är inetsad i hjärnbarken -- men han gör det alltid med ett handlag som man känner igen på mils håll. Han är den perfekte anti-popmakaren, med ett extremt väletablerat varumärke. Enda skälet till att vissa sånger här inte skulle ha fallit Crowded House i smaken är i så fall att de är aningen för enkla. Det finns inte samma explosiva nerv i arrangemangen som på mästerverket [I]Together Alone[/I], där producenten Youth tvingade bandet att ta helt nya risker -- med magnifikt resultat. På [I]Try Whistling This[I] tar Neil Finn inga risker alls. Ändå lyssnar jag gärna. Det säger en del om mannens attraktionskraft, efter mer än 20 år.