Twelve Months, Eleven Days

När Gary Barlow spelade i Köpenhamn för drygt ett och ett halvt år sedan kämpade han för att få visa upp sitt nya jag för publiken. Eller rättare sagt, det han egentligen alltid varit. En äldre, mognare Gary Barlow som hellre satt vid pianot och sjöng kärlekslåtar än gjorde juckdanser utklädd till djävul i hot pants. Under större delen av konserten höll han ut, men till slut gick det inte längre att stå emot de skrikande småflickorna. Han tvingas sjunga både [I]Back For Good[/I] och [I]Never Forget[/I]. Jag tror bestämt han svängde lite på höfterna också. Gary Barlow kände sig aldrig helt bekväm i rollen som pojkbandsstjärna. Han var lite för ointresserad, inte tillräckligt pojksöt och lite för kass på att dansa för att passa in i gänget. Gary trivdes bättre i låtskrivarrollen. Det är därför så konstigt att han numer, när han slipper dansstegen, är en mycket sämre låtskrivare än i forna dagar. Eller kanske inte sämre, bara tråkigare. När Gary Barlow debuterade som soloartist utpekades han i media som Elton Johns tronföljare. Så blev det inte riktigt. Uppföljaren skiljer sig inte särdeles mycket från debuten. Trista låtar, varav ett par säkert kommer att passa mellan Mike and the Mechanics [I]Over Your Shoulder[/I] och Savage Gardens [I]Animal Song[/I] på hitradiostationerna. Det är lite komiskt och i Barlows ögon säkert lite tragiskt att strulputten Robbie Williams är den ende av de gamla Take That-medlemmarna som fortfarande är en riktig stjärna.