Under radarn – white labels 2011
I väntan på 2012 års skivor listar Nöjesguiden skivor som passerade under radarn under 2011. Idag berättar vi om fem basstycken du inte får missa.
En white label är i striktaste mening en vinylskiva utan någon information om varken artist eller låttitel på etiketten som ges ut i en mycket limiterad kvantitet. Idag verkar white label nästan vara synonymt med vinyler som trycks i små upplagor. Dessutom har exklusiviteten i en white label nästintill spelat ut sin roll i och med att materialet allt som oftast får en stor spridning digitalt. Nedan följer låtar som haft en begränsad spridning i fysisk form under 2011 och därför fallit utanför många av årsbästalistorna.
Blawan - Getting Me Down
Att kombinera Blawans känsla för råa och smutsiga ljud med skönheten och hygienen i Brandys I Wanna Be Down från 1994 var det absolut bästa som kunde hända hela idén om en white label 2011. Blawan valde att ge ut den själv på en ensidig 12" av självklara upphovsrättsliga skäl.
http://www.youtube.com/watch?v=sIkhewd69SE
Unknown (Joy O) - Sicko Cell / Knock Knock
Redan i slutet av 2010 läckte Ben UFO, Oneman och Loefah 2011års största dubstephemlighet i brittiska basinstitutioner som Boiler Room och Rinse FM. Det dröjde ända tills slutet av juli tills det visade sig att Joy O(rbison) bestämt sig för att inte sätta sitt namn på låten. Artistnamnet på den av Loefas label Swamp81 utgivna 12"s singeln blev därför Unknown. Om det var Joy Os nya färdriktning mot mer konform house eller det textliga innehållet ("I'm the information, cocaine powder, too much, too much") som fick honom att inte signera låten förblir höljt i dunkel. Att det var årets mest egensinniga bashit i England är däremot ett faktum. (Inte riktig white label men utan utsatt artistnamn.)
http://www.youtube.com/watch?v=bocdXbSIbXs
Jacques Greene - GREENE01
På samma sätt som Blawan treatade gammal RnB med lika delar nostalgisk respektfullhet och nyskapandets naivitet har kanadensaren Jacques Greene välsignat 2011 med sin mer romantiserade och mjukare vara med samma ingredienser. Det som tog avstamp i The Look EP 2010 gav kanske framförallt Another Girl men också egenutgivna white labeln GREENE01 med tre låtar som lånat sina röster från bland andra Ameries That's What U R och Kelly Rowlands Motivation.
http://www.youtube.com/watch?v=6rSQ83muAxw
Burial + Four Tet + Thom Yorke - Ego/Mirror
Den kanske inte kan kallas en regelrätt white label, men fick i sammanhanget så lite uppmärksamhet att det närmast kunde betraktas som en. Ett mästarmöte av rang som gavs ut på Four Tets Text Records med en textlös svart etikett. Alla har de jobbat tillsammans tidigare men inte alla på en och samma gång. Det låter ungefär som man kan förvänta sig av den trion. Kanske för mycket talang på en och samma plats men visst blir det nästan alltid lite roligare när Thoms röst hörs i andra sammanhang än Radiohead?
http://www.youtube.com/watch?v=amcSJqojXsA
Pearson Sound - NSWL007
Om det är någon Elisabeth den II borde ha dubbat inom UK bass de senaste två åren är det utan minsta tvekan Ramadanman aka Pearson Sound. Som del av labeln Hessle Audio fick vi lyssna på 2011 års mest ljudinflytelserika samling 116 & Rising. Det var dock Night Slugs som gav ut denna nästan-white label som fångar Pearson Sound på sitt festligaste humör. Kombinationen med samplingar från Hardrives Deep Inside från 1993 och Rod Lees ghettohit Let Me See What U Workin With rimmar väl med årets vurm för gammal och ny juke/footwork (http://thequietus.com/articles/07495-bangs-works-footwork-volume-2).