Unkle

Hur många James Lavelle har Mo'Wax? Det kan inte vara samme James Lavelle som släpper skivor av Tommy Guerrero och David Axelrod som samtidigt är triphop-ens Bono och lurar in avdankade brittpoppare i respiratorfärdiga musikprojektet Unkle? Det känns inte som samma sak alls. Ytterligare en aspekt av James Lavelle träder fram när jag vänder mig till [I]James Lavelle Live In Barcelona[/I] - en skiva där James dj:ar väldigt brutal, simpel och engelsk tjutande dansmusik. Det är en lite festlig men rent konstnärligt usel dubbel-cd som jag trycker på i lurarna mest för att inte somna. För det som lyser starkast igenom den cirkus som föregår varje Unkle-skiva är att James Lavelle framstår som någon som tar sig själv på skitnödigaste största allvar och inte bryr sig ett jota om musiken. Han spelar mig veterligen inga instrument. Han sjunger inte. Mest sitter han i ett hörn och säger hur det ska låta, som gamla Unkle-medarbetare sagt. James Lavelle poserar på bild i häftet medan (bland andra) Ian Brown sjunger och studionissarna gör musiken. Unkle-skivor är mycket men det är ingen melodifestival - här förväntas lyssnare svepas med enbart av de storvulna känslorna som James Lavelle utsöndrar där han sitter vid mixer-bordet och gör absolut ingenting. Studionissen stretar förtjänstfullt på. Ibland låter det ganska fint, med akustiska gitarrer och ett alltigenom märkbart syntknorr som fond. Det är fridfullt, prydligt, ointressant och snart på tok för segt.