Världens viktigaste album – Aja

Carl Reinholdtzon Belfrage anser att den samtida musiken borde tvätta sig. Den är smutsig, tycker han. ”Populärkultur av idag behöver en renande dusch. Den stinker billig indieproduktion”. CRB ställer sitt eget exemplar av Steely Dans Aja till förfogande.Carl Reinholdtzon Belfrage anser att den samtida musiken borde tvätta sig. Den är smutsig, tycker han. ”Populärkultur av idag behöver en renande dusch. Den stinker billig indieproduktion”. CRB ställer sitt eget exemplar av Steely Dans Aja till förfogande.

Ibland måste man påminna sig om att det fanns en tid då musik inte cirkulerade kring antiintellektuella tillställningar som Pirate Bay-rättegångar, populäropera eller Salem Al Fakirs okomplicerade natur.

En tid då musiken var kristallklar, ren och unik som en snöflinga, och fungerade som en kulturell dusch. Något som, utfört av mästare och intelligentia, kunde blåsa liv och magi i produktioner och sväva över all annan konst.

Jag pratar om en tid utan mp3-bloggar, oattraktiva MySpace-sidor och tomatsoppor.

Jag pratar om tiden då Steely Dan skapade Aja – Walter Becker och Donald Fagens hyperkomplexa, kliniskt rena och harmoniella art deco-produktion.

Det skulle bli grunden till all Yacht Rock.

I tider då det var omöjligt att hjälpa populasen ur sin totala fascination för Bruce Springsteen, Bob Dylan och andra hippies behöll Walter Becker och Donald Fagens sin psykiska hälsa intakt och släppte 1977 albumet Aja. Detta är ett mästerverk i ordets genuina betydelse. Gud vet att albumets sju låtar skjuter ut som glaskroppar i ett urbant landskap av stål, sten och perfektion.

Särskilt saxofonisten Wayne Shorters insats i den åtta minuter långa titellåten är fulländad. Man kan fyra minuter och 43 sekunder in i låten höra något som andra studiomusiker bara kan drömma om. Walter Becker har i tidigare partier låtit oss njuta av sitt gitarrspel. Och det klassiska tvisteämnet rörande gitarristens "anslag", huruvida gitarristen kan påverka klangen hos en enskild ton genom det sätt på vilket strängen angrips, får en ny innebörd alldeles i kombination med den gripande sekvensen. Den audiella episoden är helande.

Aja är ingenting du sätter dig och tar ut på en skolgitarr på en strand i Tylösand. Aja kan bara tas ut av en stålsatt skyskrapa i bankkvarteren på Manhattan. Jag är rädd att det inte finns någon rocksaga att berätta om någon hippie som räddar sig ur slummen med hjälp av sin gitarr och ett par ackord. Det är kanske därför Steely Dan är hatade av mediokra musikskribenter.

Att jämföra Steely Dan med andra musiker är som att jämföra Yale med Komvux.

Donald Fagen och Walter Beckers sätt att traktera journalister med ironi, skenbart beröm och undermeningar var också en njutning och en konstart som annars endast behärskas av Morrissey, Jarvis Cocker och Frank Zappa.

Jag är och har alltid varit fullkomligen besatt av Aja. Jag har suttit nätter i Hong Kong, på Dean & Deluca på Manhattan och i Göteborg ensam med endast en flaska Jacques Selosse som sällskap och lyssnat på hur deras cyniska, iskalla texter bärs upp av den mest perfekta, mjuka och dyraste musik som går att uppbringa.

Sedan Aja kan min tid inte vara av en mer inrutad karaktär. Dag. Natt. Natt. Dag. Det spelar ingen större roll längre. Jag studerar bara ett svart konvolut som utstrålar ett penseldrag av en geisha. Min egen reella verklighet blandas med och filtreras genom Black Cow, Aja, Deacon Blues, Peg, Home at Last, I Got the News och Josie.

Kan jag urskilja vad som är fiktion och vad som är verklighet där i mitt pojkrum? Om det är Donald Fagen eller Walter Becker som stormar ut ur en studio? Om deras slingor är uppbackade av Michael McDonald eller Jay Graydon? Jag vet inte. Jag vet innerligt inte riktigt. Jag har till och med slutat fundera. Frågeställningen har upphört att existera inom mig.