Viktor Vaughn

Det kommer en tid också för de mest kvalitetsmedvetna, mest produktiva konstnärer när hantverket falnar eller förfaller till hafsverk. En tid när artisten inte längre förmår knyta an till sin samtid. Den tiden är ännu avlägsen MF Doom, här under alias Viktor Vaughn. Varje självproducerad rapskiva, varje singelsläpp under hans fyra år långa solokarriär har infriat varje löfte han ingav i tiden med Long Island-gruppen KMD. Varje ny skiva har innehållit ett embryo till något ännu nyare, ännu mer banbrytande. Det vore inte riktigt att hävda att MF Dooms storhet ligger enbart i de förtvivlade och väldigt fina texterna. De välkomponerade låtarna, med samplingar från amerikansk adult easy listening (före detta jazzmusiker i vuxen-nattradions tjänst) har konsekvent varit lika elegant sammanfogade som skivornas låtordningar. [I]Vaudeville Villain[/I] blandar producenter lite mer - det är förståeligt att många stått på kö för att samarbeta med sin idol. MF Doom knyter trots det ihop säcken. Bland annat innehåller skivan ett av MF Dooms största ögonblick - duetten [I]Let Me Watch[/I] med Apani B - en välskriven, sexuellt frustrerad och på alla vis romantisk historia om hur skönheten och odjuret försöker gå på date. Det är den sortens låtar som gör att somliga följer MF Dooms katalog efter samma maniska devis som andra följer Pokémon. Man måste ju samla alla.