West end girls

Jag är ingen person vars hjärta bultar lite extra för det som i vardagstal benäms som "karaoke". Jag tycker snarare att det är något mycket frånstötande. Blotta tanken av att ställa mig med en mikrofon i handen framför en rullande texrad gör mig fruktansvärt generad. West End Girls, eller P-teens som vi kallar duon i min familj, sysslar med en dyr form av karaoke, Pet Shop Boys-karaoke, sponsrad av det multinationella skivbolaget Sony BMG. Det handlar inte om remixer, vilket hade varit intressant, P-teens syn på förändring är att skruva upp basen på Domino Dancing och sjunga lite mer sexuellt upptänt än Neil Tennant. Annars är P-teens Pet Shop Boys-versioner identiska originalen. Det är som om Eva records skulle bjuda in två flickor att tolka deras Absolute Music-skivor. Fantastiskt roligt för P-teens, inte lika roligt för någon annan. Men skivan är naturligtvis inte tänkt för mig. Majoriteten av den grupp vars bokhyllor pryds av detta Haninge-Tatu har aldrig hört Neil Tennants omåttligt vackra engelska frasering och uttal av "... I came across a cache of old photos/and invitations to teenage parties/"dress in white" one said, with quotations/from someone's wife, a famous writer/in the nineteen-twenties..." Pet Shop Boys unika dynamik, artikulation och övrig agogik och klangfärg är, givetvis, inget P-teens klientel kommer att sakna. P-teens-klientelet och deras föräldrar kommer tycka att Isabelle Erkendal och Rosanna Jirebeck är ett par talangfulla låtskrivare. And God bless them, det var likadant när min pappa placerade pin-up-bilder på varannan sida av Robert Musils Mannen utan egenskaper. Det gav mig en... ingång. Jag tror ni förstår hur ni ska behandla den här skivan. Är du under tolv har du redan köpt den, är du över tolv köper du Pop Art. Carl Reinholdtzon Belfrage