Yeah

Mycket har skrivits de senaste två åren om Wannadies, saker som påverkat dem och deras fortsatta karriär. MNW, England, pengar, stridigheter, framgång och Ric Ocasek har troligtvis varit de vanligast förekommande orden i artiklarna om Wannadies och deras två år långa uppehåll från musiken som blev en direkt följd av bandet och MNWs ovilja att komma överens. Jag imponerades av kylan och diplomatin som bandet så konsekvent praktiserade under hela sin tilltvingade passivitet. Långt ifrån alla band skulle palla nog ett kvävningsförsök lika kraftigt som de verkar ha gjort. Den 11 oktober släpps [I]Yeah[/I] och 19 dagar senare är det turnépremiär på Kåren i Göteborg. Jag inbillar mig att de längtar dit så de håller på att gå sönder. Mitt förhållande till Wannadies har mestadels varit neutralt, men det fanns en period, något efter att [I]Be A Girl[/I] kommit ut, som jag lyssnade på dem ofta. Den genremässiga spännvidden och den oerhört höga låtkvaliteten imponerade då, precis som den fortfarande gör när den sätts jämte [I]Yeah.[/I] En platta som inte håller samma höga kvalitet. Den övergripande låtkvaliteten är i vanlig ordning imponerande. Frågan är hur många svenska band som kan matcha Wannadies mycket omfångsrika och högkvalitativa sångbok. Känslan för dynamiska ballader är tack och lov även den intakt, [I]Don't Like You[/I] och [I]Friend or Foe[/I] är två nya wannadiespatenterade powerballader i [I]How Does it Feel?, Dying For More[/I] och [I]Dreamy Wednesdays[/I] anda. Den största skillnaden jämfört med tidigare plattor är soundet. Numera är det hårt, stort och syntetiskt. En kombination som inte passar Wannadies relativt varsamma musik särskilt bra eftersom de flesta tendenser till nyanser och stämningar skoningslöst våldtas av fläskiga övertydliga pålägg. Mycket av bandets talang har tidigare varit förmågan att utnyttja och effektfullt ta vara på dynamiken mellan låtdelarna. Nu kvävs detta pardonlöst och kvar ligger endast en fadd, tungfotad och otidsenlig känsla av Sator. Det mest slående exemplet på detta är kanske [I]Yeah,[/I] titelspåret, som lika gärna kunde varit ännu ett misslyckat comeback-försök av Gary Glitter. Inledningsspåret [I]I Love Myself[/I] ligger inte långt efter; där får Wannadies efter flera års tjatande äntligen chansen att göra sin version av [I]Smells Like Teen Spirit.[/I] Allra störst chans att klättra på listor världen över lär dock den melankoliska, nordiskt ljudande [I]String Song[/I] ha. Precis som i exemplet ovan är influensen extremt lättspårad då låten närapå stinker av pompös Smashing Pumpkins och Wiksten gör till och med sitt bästa för att likna Corgans röst i mesta möjliga mån. Det kan även gälla som en allmän slutsummering av plattan. I ivern att skapa något helt nytt gick Wannadies vilse bland allt för många influenser och förändringar. Hoppas de hittar tillbaka till nästa platta.