Young Fathers - White Men are Black Men Too

I sina sämsta stunder låter Young Fathers som Gnarles Barkley, i sina bästa skapar de rastlös hip-pop med följsamma slingor och mjuka rapbeats. Jag gillar variationen, där de krälande soulmelodierna bryts sönder av en störig grabbattityd, vilken i sin tur avlöses av en fluffig frikyrkokänsla för att sedan landa i en joggingtur med oändlig energi. Det är en kul skiva, där nyanserna är behållningen och det stundtals lite väl bröliga och alltför maxade, tonårshetsiga soundet är det som irriterar mest.