Young Marble Giants

Det är lite ironiskt. Young Marble Giants är för de flesta i dag inte en sjuttondel så kända som Stereolab, Hole eller till och med Galaxie 500, Mekons och Magnetic Fields. Ändå är det svårt att föreställa sig hur de banden - och många med dem - skulle låtit om det inte varit för bland andra Marble Giants. Trion bildades i Cardiff i Wales 1978 och splittrades knappt tre år senare. Bandets enda riktiga album, [I]Colossal Youth[/I], kom 1980 och har betytt mycket för många av de band som utgjorde indie/post-punk-scenen under andra hälften av 80-talet och även för band som är verksamma i dag. [I]Salad Days[/I] är en samling av demos som spelades in innan [I]Colossal Youth[/I] och som fram tills nu bara delats ut av låtskrivaren Stuart Mordox på kassett - med handgjort potatistryckt omslag - i 30 exemplar. Det är sorgligt och imponerande på samma gång. På samma sätt som amerikanska Beat Happening tar de ifrån mig en del av nöjet. Mycket av den musik jag lyssnar på och som jag försöker inbilla mig är nyskapande och modern har de redan gjort. För 20 år sedan. Enkla programmerade trummor som för tankarna till Yo La Tengos hjärtslagsrytmer men å andra sidan samtidigt The Ronettes [I]Be My Baby[/I] (fast utan badrummet). Pip och orgelslingor som skulle kunna varit såväl svenska Pluxus som Stereolabs och enkla gitarrackord och basackord som Violent Femmes låtit sig influeras av. Och så Alison Stattons fantastiska sång. Med ett tonfall som Nicos men med vackrare röst sjunger hon naiva texter, rakt upp och ner - utan någon som helst inlevelse. Och det låter personligare och bättre än det mesta. Produktionen är inte så mycket att tala om, inspelningarna var bara menade för bandet själva och CDn är inspelad från samma master som kassetterna var. Monosignalen har anpassats för stereo (vilket bara innebär att ljudet hörs i bägge högtalarna), några intron och utsvävande avslutningar har klippts bort men det är i princip allt. Men musiken går inte att ignorera - den irriterar, lockar ens uppmärksamhet, gnisslar och sjuder ut ur stereon. Ibland huggs en låt av för tvärt och i nåt annat fall tycker man att den borde det. Melodierna är fantastiska, dröjer sig kvar och kryper in under huden. [I]Credit In The Straight World[/I] - som Hole gjorde en version av på [I]Live Through This[/I] - är jättebra, den skrapiga [I]Eating Noddemix[/I] (en schweizisk sötsak) och [I]Brand-New Life[/I] är ännu bättre. De femton sångerna stakar sig fram med Alisons röst i förgrunden och med enformiga syntslingor i tinnitustoner som letar sig fram i ljudbilden. Tilltalande på ett enerverande sätt och långt ifrån perfekt. Men samtidigt nästan ofattbart charmigt och berörande.