Yumi Zouma – Present Tense

Det finns många album man lyssnar på och tycker om. De väcker frågor, utforskar, experimenterar. Bryter mot normer. Ibland är de lite tråkiga. Det finns nämligen gränser för hur ofta man kan lyssna på till exempel Lingua Ignota, black midi, Burial.

Tur då att det finns album som är fullkomliga motsatser till detta. Exempelvis nya Present Tense av Yumi Zouma - här finns inget nytt att hämta, inga nya tankar. Här finns bara bra drömpop med välpolerat sound, det är fantastiskt!

En peppig men vemodig gitarrmelodi inleder albumet på Give It Hell, skivans för övrigt bästa låt. Ett drivande trumkomp kickar in tillsammans med pianon och stråkar i bakgrunden. Det bildar stommen där sångaren Christie Simpsons lugna melodier och melankoliska texter kan bredas ut. Sedan Mona Lisa: en stark fortsättning i samma spår, det vill säga lite Lorde med backup av The War On Drugs.

Här finns romantik, sorg, glädje, eufori. Alltid lite nedtonat. Jag har alltid varit svag för “Crying-on-the-dance-floor”-låtar och med Present Tense kommer jag få leva ut min förkärlek för detta.

Men kontentan? Jag älskar bra låtar. Förlåt för plattityder. Men det är faktiskt förvånansvärt sällan man hör så många starka låtar på ett album. Visserligen slår alla an i princip samma känslosträngar - säkert ett problem för vissa - jag tycker det är toppen.