Att behöva förhålla sig till sitt utseende

Att jag kan ha de klokaste, mest skarpsynta bloggläsarna i Sverige är sen gammalt, men de mail jag fick igår kan ha bevisat det en gång för alla. Här är ett mail jag fick från Sara, som ni borde läsa:

"detta med att man bara för att man har en större näsa helt plötsligt måste förhålla sig till den och om man inte opererar den, embrace:a den och bah: "ja jag vet att den är stor men den ger mig karaktär". precis som hela debatten om våra kroppar över lag och att vi alltid måste förhålla oss till dem, alltid dismiss:a eller älska, att vi alltid behöver tycka något om oss själva, istället för att få vara lugna och konstatera att "det är såhär ser jag ut. punkt." kravet på att alltid pendla mellan självhat och att älska sig själv. visst att det verkar gott att älska sig själv à la blondinbella, men grejen är ju att allt det där självälskandet förutsätter att det finns en motsats, att hata sig själv, att alltid förhålla sig till och mota bort. varför ska man behöva jonglera de två extremerna i vardagen? så sjukt opepp. och det lilla ordet 'trots' verkar alltid nästla sig in; "jag älskar min kropp trots mina extra kilon, jag älskar mitt utseende trots min stora näsa". jag har själv en näsa modell större, bruten också så att den är slightly sned och nu för tiden blir jag mest så himla lack för att det sätts ett likhetstecken mellan att ha stor näsa och att behöva förhålla sig till operation. vafan liksom."