Morgonmöte

Stod och gnuggade ögonen på perrongen när tåget rullade in. Såg hur folk ställde sig nära det förbjudna vita och gjorde sig redo för att stiga på tunnelbanan. Töntigt. Alla kommer på, tänkte jag, och var överdrivet långsam för att statuera exempel när jag gick in så att någon suckade bakom mig.

Fanns ingen plats. Karma slog till som en käftsmäll och jag fick stå inklämd i ett hörn med en mans arm tryckt mot min höft till höger och fem cm avstånd till en kort kvinnas hårbotten framför mig. Det luktade HUD. Jag försökte vända bort huvudet för att slippa lukten men det gick inte.

Jag började få andningsbesvär. Eller? Tänkte att jag kanske skulle få en sittplats eller åtminstone slippa ha förspel med främlingar om jag såg besvärad ut. Drog dramatiskt bort håret från halsen, öppnade upp några knappar på jackan och drog djupa andetag samtidigt som jag förtvivlat tittade upp i taket. Som att jag försökte tänka på något annat.

Funkade inte. Om jag någon gång ska fejka att jag är gravid är det väl nu, tänkte jag och skulle precis lägga en skyddande hand över bukfettet när jag såg en höggravid kvinna stå upp, svettig och utmattad, ett par meter framför mig. Fan.

En bajshink i ena hörnet och det hade varit deporteringståget till Auschwitz.