Shame

Jag känner att vi kan vara ärliga här. Denna blogg kanske inte ser mycket ut för världen, men det är trots allt internets främsta trygghetszon.

Här kommer det: jag uppskattade inte Shame.

Michael Fassbenders karaktär Brandon är en snajdig typ med Ken-dockans käkben som jobbar på en reklambyrå i New York, klär sig stiligt och är ett socialt ace men inte på ett överdrivet, sliskigt sätt utan med distans. En sak till: han är en sexmissbrukare.

Hans maniska behov är satt i system, med prostituerade, hård porr, runken på jobbtoaletten och vid ett tillfälle vill regissören visa hur pass förslavad Brandon är under sin överdrivna sexualitet och väljer då att bögeri måste vara det mest extrema rock bottom-beviset. Nja.

Vi får snabbt veta allt vi behöver veta, Brandon är oförmögen till att kombinera känslor och sex och hans sexdrift hotar konstant att dra ner honom i skiten. Detta för att han, och hans syster, utsatts för odetaljerade hemskheter som barn.

Det är också allt.

Missförstå mig inte, misären är tydlig och smärtsam, både för oss och Brandon, men samma poäng matas (ursäkta mental bild om uppstår) gång på gång utan fördjupning eller upplösning. Se filmen oavsett, jag har svårt att tro att den lämnar er oberörda. Drogmissbruk kan man ändå undvika genom att helt radera alkohol och narkotika ur sitt liv, men just sex berör eller åtminstone överlappar känslolivet och urmänniskan i oss på ett helt annat sätt som kan vara svårt att leva utan.

"Det är mycket sex på skärmen och extremt mycket hud, men det blir aldrig sexigt." - läs Amats recension innan ni tar er till biografen.