Some evolve, some not

En fråga jag ofta ställt i intervjuer och som jag tänkt på en del är den om personen skäms över/ångrar något. De flesta artister och kändisar gör en grej av att de inget ångrar, kanske för att inte bjuda in till kritik. Men den som aldrig synar sig själv, kan väl aldrig utvecklas? Eller lära sig.

Tänkte på hur jag själv känner inför det. Jag skäms över och ångrar sammanhang jag varit en del av, personer jag umgåtts med, bilder tagna på mig, åsikter, listan är oändlig.

Men det är väl sunt någonstans? Jag skäms inte på det sättet att jag drar mig för att göra någonting nytt eller våga, absolut inte, men snarare så att jag förhoppningsvis aldrig gör om skiten som inte gav mig någonting - förutom ånger. Då är ändå ångern nyttig, någonstans? Skulle aldrig vilja dra Tipp-ex över en upplevelse eller en relation som slutat illa.