En capricciosa

Jag har inte varit i min studentkorridor på några månader. Men det mesta är sig likt. Det finns mycket lite i omgivningarna som påminner om meningen med att sköta sig, men det är som det är. Jag har i alla fall ett eget litet rum att fly in i. Och från köket flyr jag rätt ofta. Men jag måste ju ha mat. Så ikväll fick det bli pizzerian. Snubben verkade vara övertygad om att jag suttit inne. Han bara lyfte på ena ögonbrynet och flinade och sa "Jaså..." när jag steg in genom dörren för första gången på tre månader. Det var allt. "Jaså..." I ett mycket menande tonfall. Jag borde ha hållit mig därifrån. Jag borde inte äta pizza. Alltså ryggfettet är... nej fy fan det blir en kvällsjogg. Sju tusen mil. Ring om ni vill haka.