En europeisk vår?

Mellan två fikamöten plingar telefonen till "BREAKING NEWS: Berlusconi ryktas avgå!". Knakar det lite i fogarna även norr om Medelhavet säger ni? Först ut Papandreou och nu den här. Kan det vara så att det känns lite avskräckande att vara högsta hönset efter vad befolkningen i Egypten, Lybien och Syrien visat sig kapabla till när de blir förbannade. Trodde vi att sånt inte kan hända i Europa eller. Jag kan inte se varför det skulle ses på mindre allvarligt att köra ekonomin i botten i ett välfärdsland än i en krigshärjad diktatur. Ändå är befolkningen mindre högljudd. Väl? Eller handlar det om hur media väljer att vinkla det nu igen. Eller hur jag väljer att ta in det som händer i länder som jag tror mig känna gemenskap med, och faktiskt varit och badat i några gånger. Visst skulle det kännas sjukt om Afrikanska unionen skulle flyga upp och bomba Aten för att få bort en korrupt premiärminister, eller Paris? Bara för dom tycker man beter sig fett skevt.

Vad tycker du om det rådande läget, är det inte lite förvirrande? Eller ska vi kalla det tankeställande? Stora grejer!

Nu ska jag på ett till möte, over & out.

P