Bäst just nu Teater

[B]Förr blev jag generad[/B] om jag insett att jag "verkligen drabbats" av en pjäs bara för att jag läst in mig själv och mina just då rådande känslor och tankar. Typ börjat gråta fast jag egentligen var ledsen redan innan. Oseriöst. Skammen kan till och med handla om att ha varit för färgad av senaste tidens umgänge med en dvd-box med första säsongen av Twin Peaks. På dramatenpremiären av nya heta danska Jokum Rohdes Pinocchios aska - grabbigt intellektuellt absurt idédrama - ser jag bara Great Northern-hotellet i träpanelen som omringar scenrummet. Tolkar in Leland Palmers dubbelnatur i pjäsens domare Wolff. Kampen mellan det goda och det onda, rättvisan, incest, en mördad flicka. Och karaktärerna med sina till synes enkelt kategoriserade relationer, som så klart visar sig glappa betänkligt, skulle platsa på Normas diner anytime. Plötsligt är jag inne i en intressant David Lynch/Georg "Woyceck" Büchner-upplevelse helt på egen hand. Följer egna spår, kanske till och med fäller en tår, utan att skämmas. Det känns fint. Jag tror jag ska bli en känslomänniska i vår. [B]1. Modet att döda[/B]

Teater Giljotin, till och med den 28 april Giljotin har åstadkommit det mest obönhörliga jag sett på länge. Det börjar som en nervös spänning - lite krypigt mellan vuxen son (Tobias Hjelm) och åldrande far (Claes Ljungmark) på besök, lagom laddat när flickvännen (Sara Sommerfeld) ansluter. Men som om någon (regissören Kia Berglund får man förmoda) stod i kulisserna och sakta vred på en knapp, ökas styrkan smygande så att man till slut sitter i elektriska stolen framför det stiliserade restaurangkök som utgör sonens hem. Boka biljett och bäva. Men gå inte ensam, denna obarmhärtiga pjäs lämnar dig mitt i katastrofen. [B]2. John Gabriel Borkman[/B] Dramatens stora scen, till och med 23 maj Hilda Hellwig har skapat en mörk våldsam Ibsen - vilken massiv effekt det blir när något sådant är bra på Stora scenen. Rytmen, färgerna, ljuset, rörelserna, damernas maffiga dinosaurieturnyrer i dammig sammet som piskar golvet. Men det viktigaste ligger i spelstilen. Kanske är det bara Marie Göransson - nej det är banne mig hela ensemblen - som liksom sänder på två frekvenser samtidigt. Både stora ord med stora åtbörder och små bokstäver i en helt annan vardaglig ton. [B]3. Den tejpade mannen[/B] Moment: teater, till och med den 7 april Efter Pontus Stenshälls och grabbarnas klipp-och-klistra-kreativa lösning på att de inte fick rättigheterna till den Becket-pjäs de egentligen ville sätta upp, fick jag en insikt om varför jag gillar Moment så mycket. Där blir det uppenbart att teater är något så oerhört konstigt! Vi säger att "det här är teater" och bänkar oss framför det, och sedan händer precis vad som helst. Hattar, hundar, sånger, snuskiga historier, puckelryggar. Regler skapas och bryts medan vi ser på. Via fasor och gyckel når vi till slut det där som i recensioner brukar kallas nåd. Fast med ett fniss. [B]4. Onda andar[/B] Stadsteatern, Klarascenen, till och med den 30 maj Att i denna sjukt realistiska scenografiska kopia av restaurang Pelikan låta spelet vara poetiskt, personligt med tal rätt ut och spår av modern dans (i stället för tvärtom) gör denna välbearbetade, välregisserade och välspelade Dostojevski-pjäs ännu intressantare. [B]5. England[/B] Gunilla Heilborn, Moderna dansteatern, 29 mars - 2 april En ny Heilborn-föreställning! Och som om inte det vore nog visas Sportstugan varje kväll före föreställningen, Gunilla Heilborns och Mårten Nilssons dansfilm där de låter sju dansare bo i en sportstuga i Bergslagen.