Bäst just nu - Teater/Dans

Jag förstår ingenting och det är inte mitt fel. Det finns ingenting i Glasmenageriet som förklarar varför den spelas nu, så här, och varför jag ska se den. Jag får intressantare insikter av att dricka vin i pausen. Eller av samma teaters ungdomsscen (se Skuggfåglarna nedan). Tur att det görs bra saker för folk i teaterhataråldern. Synd att vuxna i samma ålder (som bara lärt sig att dölja det av sociala skäl) tvingas få vatten på sin kvarn.

1. Dödsdansen

Dramaten, till och med den 31 maj, Moment: Teater, 17–18 mars

Örjan Ramberg och Stina Ekblad (krigar de på riktigt?) flyttar länstolar som vore de äktenskapliga positioner och gör Strindbergs text levande långt bortom sina oneliners. Därför skaver det att behöva se den bisarrt farsiga andra akten, tidigare knappt spelad. Fortsätt ignorera den, gå efter den kompletta första delen (trist för hypetippade Sofia Pekkari att debutera på fel sida pausen) och följ i stället upp med en extraföreställning av Pontus Stenshälls moderna version på Moment.

2 Solo och samtal

Margaretha Åsberg och Malin Hellkvist Sellén, Moderna Dansteatern, den 22 mars

Nöjesguidenprisvinnaren Malin Hellkvist Sellén har återskapat ett solo från 1998 som inledning till ett samtal om koreografi med Margaretha Åsberg. Kvällen ingår i Åsbergs treveckorsserie av seminarier, kulturpolitisk debatt, astrofysik och Virpi Pahkinens Suite 303.

3. Skuggfåglarna

Unga Klara, Stadsteatern, till och med den 16 maj

Cilla Thorell kan liksom inte göra fel. Inte heller Katharina Cohen. Ingen i den här lindyhoptajta ensemblen kan tydligen det. Men så har de också letts med säker hand av Kajsa Isaksson. Jag ser inga hinder att identifiera mig tonårstotalt, grina och applådera för mycket. Se den om så bara för livetolkningen av Bob Hunds Upp upp upp ner.

4. Bussen

Elverket, till och med den 18 mars

Behöver du en klassiker med början, slut och levererad moral? Nej, något nyskrivet som passar dina och världens hjärnvindlingar just nu. Varsågod, en religiös thriller om en bussresa av Lukas Bärfuss: inga värderingar är säkra, inga tolkningar givna och Nadja Weiss och Simon Norrthon är perfekta. Aah.

5. Jungfruleken

Riksteatern, Hallunda, 25–26 mars

Ett teaterminne som inledde nittiotalet: på Galeasen regisserar Linus Tunström Jean Genets sexmaktklassdrama, de urinerar på varandra och jag inser att teater kan vara äckligt på ett sätt som exempelvis film inte kommer i närheten av. Och att det är det som är så bra. I väntan på att uppsättningen med den lovande trion Annika Hallin, Lena Mossegård och Malin Crépin ska komma till stan kan jag tipsa om den lite roliga detaljen att pjäsen har ett Myspacekonto.