Chic, intellektuell och ful

Gyllene Draken. Foto: Mikael Silkeberg

Vad är det som är fult, pissluktande och kryper på alla fyra på badrumsgolvet? Inte är det någon chic intellektuell kulturångest i alla fall. Lärdomen kommer från Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, teatermonologen (baserad på Ann Heberleins bok) om självmordstankar, ångest och livet med bipolär sjukdom.

Jag såg den första gången med Riktig Teaters Maria Kuhlberg, som en del i Bli en dåre! på Teater Giljotin för två år sedan. Du minns väl teaterkaoset Bli en dåre! som spelades i hela teaterhuset ombyggt till fiktivt mentalsjukhus och som debatterades inte bara på kultursidorna utan även på ledarsidorna?

Psykisk sjukdom är ett laddat ämne, utmärkt att diskutera på en teaterscen där man kan vara ful, pissluktande och krypa på alla fyra. Ämnet i allmänhet har skildrats på flera svenska scener de senaste åren och Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva i synnerhet (man har kunnat se den på stadsteatrarna i både Uppsala och Göteborg).

På Giljotin gjordes den som en föreläsning i vit läkarrock, en uppsättning som visserligen berörde och framför allt stod i frappant motsats till det dåraktigt polyfona teaterformsexperimentet runtomkring, men som höll sig inom gränserna för talteaterns traditionella monologform.

Därför var det intressant att se Sunil Munshis version som spelas på Dramaten just nu (Målarsalen, till och med den 7 april). Han har dragit upp volym och kontrast, satsat på visuell styrka och rytm, och satt en av våra mest explosiva skådespelare i den enda rollen. Det ger en attackerande effekt i bästa ”in yer face”-stil som väcker tankar – som det bitvis obehagliga i den nästan sensationslystna makeovern av Melinda Kinnaman till blondluggad och röd-läppad Heberleinkopia i skyhöga klackar. Det är både chict, intellektuellt och pissluktande fult.

Bäst just nu

1. SCUM-manifestet

Turteatern, Fri scen, Stadsteatern, den 6–17 mars

Ny chans att se denna ”ishacka i patriarkatets arsle”, som Valerie Solanas själv sa. Ta den.

2. Gyllene Draken

Fria Teatern, Högdalen, till och med den 23 mars

Fria Teatern har öppnat kinakrog tillsammans med Östgötateatern. På stora scenen i Högdalen bjuds just nu på mörk tysk samtidsdramatik med chopsticks som pekpinnar. Roland Schimmelpfennigs pjäs Gyllene Draken är en het wokpanna fylld med global ekonomi, könsproblematik, papperslösa och trafficking, och regissören Thomas Müller serverar den riktigt stark, och snyggt presenterad.

3. Martyrer och Svek

Stadsteatern, till och med den 24 mars respektive den 5 april

Mer tysk samtidsdramatik i Marius von Mayenburgs Martyrer. Religionsdiskussion för en lättkränkt samtid med favoriter som Michael Jonsson och Bianca Kronlöf. Och på scenen precis bredvid: mer chic, intellektuell kulturångest i Svek, där Alexander Mørk-Eidem gör Harold Pinter till en nutida Stockholmshipster med glitterdraperier som ett desperat fotofilter över ledan. Två bäst just nu på Stadsteatern.

4. Mor och barn

Fria Teatern, Kungsholmen, till och med den 18 mars

Mera Fria Teatern. På gruppens innerstadsfilial, lilla scenen på Kungsholmen, blir det nämligen nypremiär den 20 februari för en fin liten enaktare från i höstas. Här sitter du påtagligt nära ett oändligt avstånd – det mellan en vuxen son och hans mamma i Jon Fosses Mor och barn. Det är roligt på ett svåruthärdligt sorgligt sätt när Birgitta Sundberg trippar fram sitt lilla kucklande skratt medan Henrik Ståhls ansiktsmuskler har stelnat i tröstlös hopknipenhet.

5. Beauty of Accident

Quarto, MDT, den 15–16 mars

Ett rep och två kroppar. Svensk-brasilianska konstnärsduon Quarto, som består av regissören Leandro Zappala och koreografen Anna Mesquita, gästar MDT.