God Norénjul

Så enkel är kärleken av Lars Norén. Foto: Elisabet Sverlander

Julen kom tidigt i år. Knappt hade sensommaren börjat så var det julafton för Lars Norén-fans: en urpremiär, en avdammad 20 år gammal pjäs och ett nytt En dramatikers dagbok-släpp inom loppet av bara några dagar.

Jag är anhängare av teorin att uttrycket Norénjul är en missuppfattning på grund av sammanblandning (det finns ingen julpjäs av Norén men på nittiotalet när flera av hans pjäser hade visats på tv. sändes Stig Larssons Svinet, där Lena Nyman och Johan Rabaeus tindrar i ett riktigt vidrigt juldrama). Fast i augustis sista skälvande dagar kändes Norénjul relevant för tillståndet i Stockholms scenvärld. Och högtiden firas fortfarande.

Till och med den 6 oktober ges den Norénnostalgiska nittiotalspjäsen Så enkel är kärleken på Scalateatern. En svart komedi med dramatikhistorisk intertextualitet som har satts upp som en drygt fyra timmar lång kollektiv bestraffning av en mänsklighet som ägnar livet åt alkohol, personlig bekräftelse och svartsjukedraman i förnekelse av att världen blir allt trasigare utanför dörren. När katastrofen är ett faktum även innanför villadörren (primadonnan har begått självmord i badrummet) diskuterar de kvarlevande bilmärken med chockavtrubbad släpighet.

Det är långsamt och svajigt men balansen på slak lina är samtidigt den här uppsättningens styrka: bära eller brista-nerven är lika påtaglig som spänningen mellan Anna Wallanders Alma och Thorsten Flincks Robert. En plågsam och underhållande skamsköljning.

Samma dramatiker men en helt annan pjäs och en helt annan uppsättning spelas på Stockholms stadsteater till och med den 3 november. 3.31.93. är mörk politisk poesi i vackert snöfall. Regissören Sofia Jupiter, som jag ibland har tyckt gjort väl svala uppsättningar, har här perfekt tonträffi en sorgsen symfoni som jag gissar hamnar på min topplista i år. För dig som inte firar Norénjul listar jag fem alternativa högtider nedan.

Bäst just nu

1. De oskyldiga

Dramaten i Stockholm, till och med den 1 december

På Dramatens lilla scen är det inte olagligt att nämna homosexualitet, som vid urpremiären i New York 1934, men alla vet vi att det finns liknande förbud på nära håll. Och förtryckande normer och socialt maktspel finns överallt. Ett av höstens måsten i Stockholm är Jenny Andreassons tydliga, tajta, svängiga uppsättning av Lillian Hellmans flick-skoledrama. Både smart och emotionellt, snyggt och drabbande.

2. Misantropen

Malmö stadsteater, premiär den 28 september

Skådespelaren och regissören Anna Pettersson som vann alla priser och allas hjärtan när hon regisserade sig själv i Fröken Julie på Strindbergs Intima Teater förra året ska här få köra med en hel ensemble. Och med Molières människohatare.

3. Arv i rörelse

Skånes Dansteater, Malmö, den 8–12 oktober

Att ”bevara och levandegöra ett kulturarv” står inskrivet i den regionala kulturplanen. Vems kulturarv och varför, frågar Skånes Dansteater med denna festival. Själv skulle jag, förutom att se om Malin Hellkvist Selléns Rosa löften från 2008, välja Future Memory av Rani Nair och Polskans historia i Sverige av Martin Forsberg.

4. Räls

Folkteatern Göteborg, spelas till den 12 oktober

För oss som missade den slutsålda spelperioden hösten 2012 bjuds det på nypremiär av Elisabeth Åsbrinks debutpjäs baserad på hennes Augustprisade bok Och i Wienerwald står träden kvar, om förintelsen.

5. Ett år av magiskt tänkande

Helsingborgs stadsteater, premiär den 28 september

Plötsligt läste alla Joan Didion. Och plötsligt spelade alla teatrar scentolkningar av hennes bok Ett år av magiskt tänkande från 2005. Själv blev jag drabbad av Ingela Olssons skådespelararbete i Teater Galeasens version 2011. Nu sätter Anna Novovic upp sorgemonologen med Evamaria Björk.

Texten är även publicerad i Nöjesguiden #8.