Krönika: Vill man få Rosengård till Hipp måste man tänka längre
Det vilar en tydlig svenssonandakt inne på publikläktaren i Malmö. Den vita, medeltida, nej vänta, medel-ålders kvinnan som genom åren har gjort gigantiska sittmärken i flertalet av manchesterstolarna, är hon som har gynnats starkast av skattepengarna som håller biljettpriserna nere; viktiga satsningar som blir till utfall för en redan cityplacerad målgrupp.
Det är underbart att den fantastiska kulturtanten (och jag älskar henne verkligen, cross my heart) får dominera viktiga institutioner, medan deras genusmotsvarighet i samma ålder grisar ner nybyggda arenor några kilometer därifrån. Malmökulturen är i mångt och mycket centraliserad, både på arenor och publikmässigt, och det där är känsligt när det kommer till skattepengar. Stadsteatern gör ett försök. Med nya pengar från Kulturrådet anställs en ny PR-människa vars uppgift är att språkanpassa marknadsföringen. Stadsteatern menar att det finns malmöbor som inte känner sig välkomna på publiksalongerna, och att informationen som delas ut är på ett språk som inte behärskas av alla.
Det här är egentligen inget problem för Stadsteatern specifikt, snarare alla teatrar i Malmö/Lund som har en tydlig ambition att nå nya publikgrupper.
Som om det var kommunikationen det var fel på? En teaterpublik byggs på sin verksamhet. De föreställningar som spelas, återspeglar också vilket klientel som väljer att besöka teatern. Det finns inte en enda person som har sett både en sex-och-bajs-föreställning av Institutet på tisdagen och avslutat veckan med Sven Melander i Arlöv. Missförstå mig inte. Det är naturligtvis bra om Malmö Stadsteaters program trycks på fler språk än svenska; ja, låt frigrupperna anamma samma goda initiativ. Men kanske behöver verksamheten också stuvas om i val av repertoar, berättelser och scenkonstnärer. Vill man få Rosengård till Hipp, kunde väl Hipp sträcka sig till att någon gång låta en ickesvensk skådespelare stå på scen; någon gång berätta historier som inte härstammar från Danmark eller jättespännande Tyskland; någon gång låta språken på scen blandas. Det är jättekul om jag som nysvensk kan förstå marknadsföringsinformationen, men det hjälper knappast när jag inte hänger med på dialogen mellan skådespelarna på scen.
Genom att välja historier och berättare som engagerar människor, kommer mottagarna att hitta dit. Alla behöver inte dela arenor. Jag kan få ha min teater och du kan få se på din fotboll. Skattepengar som skattepengar. Men det är orätt när ekonomiska satsningar gynnar somliga mer än andra. För de som saknar arenor behöver de befintliga arbeta om sin verksamhet från grunden – om det i fortsättningen ska vara en teater angelägen för alla malmöbor.