Another code: Two Memories

Under sommarloven när jag var yngre gick det varje morgon något slags brittisk följetong på tv. Det var ytterst pekorala serier med överbliven rekvisita och scenografi hämtad från tjugo år gamla BBC-produktioner. Ändå satt jag där som ett fån och glodde. När man var mindre så var inte kraven särskilt höga och utbudet var inte direkt överväldigande. Sovjet-tv bjöd endast på ettan och tvåan, det var ju snudd på perestrojka när TV4 lanserades i marknätet. Avsaknaden av humor och den något lätt mystiska tonen får [I]Another Code: Two Memories [/I]att närmast likna ett matinéäventyr för barn likt de brittiska sommarlovsserierna. Handlingen och dialogerna skapar en spänning som tilltalar tolvåringar, men knappast mig. Inget ont i det, men jag har inte tålamodet med långsamma och upprepande samtal mellan karaktärerna i spelet. [I]Another Code [/I]fungerar som en fusion mellan Lucasarts äventyrsspel och det långsamma tempot i [I]Myst. [/I]På den övre skärmen syns illustrationer av miljön och på den nedre skärmen flyttar man sin karaktär i fågelperspektiv. Spelet handlar om en tjej som ska träffa sin försvunne far på en ö. Väl där träffar hon ett spöke som bara hon kan se. Båda söker efter sanningen om vad som har hänt med deras släkt. Någonstans i tredje kapitlet somnade jag. Vore jag yngre skulle jag kanske sluka [I]Another Code: Two Memories[/I], precis som jag gjorde med de sunkiga brittiska följetongerna på tv, men i dag blickar jag hellre tillbaka på mästerliga äventyr som [I]Monkey Island [/I]och [I]Grim Fandango[/I].