Electroplankton

I Electroplanktron befinner man sig i en vattenvärld, utan grodfots-Kevin Costner. Tänk vattenbanorna i Super Mario 64. Kanske ett av de vackraste musikstyckena när man simmar runt och samlar mynt och aktar sig för muränan. Det här är ett konstigt och vackert spel där du styr elektroniska plankton. Vad du sen gör, och du gör som du vill, med dem resulterar i ljudlandskap och musik utöver det vanliga. Genom att lägga de olika planktonen till ett mönster och långsamt bygga upp påminner om den frihet jag annars bara känner av i den progressiva dansmusiken. Det här är som en blandning av houseproducenten Alex Stealthy och galenskapen i ett pusselspel där tetrisblocket positioner sprängts bort av Wario. Typ som om Slagsmålsklubben kom hem från Berlin och käkat för många ecstasy-tabletter eller bara en bristande taktharmoni som får en minimalistfantast att försöka sno åt sig tabletterna i vansinne. Om det här sen är genialiskt eller bara ett ofärdigt spel vet jag inte. Det är befriande, som att bygga en stad i Sim city utan skatter. Ett musikspel utan regler.