Enter the Matrix

Du kommer förmodligen aldrig att höra någon oja sig över hur otroligt gott ett glas vatten är. Å andra sidan kommer du rimligtvis inte under din livstid att träffa någon som tycker att vatten är jätteäckligt. Vatten är okej. Man dricker det när man är törstig. Det finns vatten i olika förpackningar och med vissa avvikelser i smak. Men i första hand är vatten något som tillfredsställer våra grundläggande behov, utan att orsaka några känslomässiga utbrott. Ungefär så är Enter the Matrix. Du har sett det förut. Du vet att det är okej. Du kommer inte att tycka att det är så fasligt kul, men inte heller någon pina. Om du väl köper vattenflaskan Enter the Matrix så beror det mest på etiketten, som anspelar på en film som du sett och som du har den dåliga smaken att gilla. Innehållet är knappast unikt - varken bra eller dåligt. Det påminner en smula om Max Payne, med sin slow motion-funktion. Du spelar antingen Niobe eller Ghost (från filmen) som kilar omkring och sparkar, hoppar, slåss och skjuter antagonister, med vissa avbrott för filmklipp ur The Matrix Reloaded. Grafiken är inte speciellt imponerande. Karaktärerna ser hyfsade ur, men miljöerna är halvrisiga. Det enda originella med Enter the Matrix är ett slags hacker-läge, i vilket du hamnar i något som ser ut som en DOS eller Unix-miljö där du kan knappa och klura lite... tills du plötsligt kommer till insikt om att det finns många bättre saker att göra i livet, än att tillbringa tid framför ett ljummet spel som detta.