Everybody's Golf

Sony skäms inte för att de tolkar en sport för töntar. Tvärtom, de bejakar sin inre tönt och ger oss ännu ett i raden av golfspel med kinderna fulla av lyckopiller. Everybody's Golf är brinnande bollar, konfettiexplosioner och regnbågens samtliga färger intryckta i varenda animationsruta. Musiken består av bekymmersfria flöjtmelodier och helt ofarliga gitarrackord. Tiger Woods sammanbitna ansiktsuttryck lyser med sin frånvaro - de här spelarna har superdeformerade kroppar, stora huvuden och visslar gärna en ton eller två vid utslagsplatsen. Poängen med alltifrån Everybody's Golf till konkurrerande Mario Golf har alltid varit att de rent speltekniskt kan mäta sig med vilken överseriös, blygrå golfsimulator som helst. Tekniken finns där, den är bara uppklädd i fjädrar och spandex. Om man vågar ta steget från stiliserad 90- talstechno i Wipeout Pure och geniala pussel korsade med japansk klubbkultur i Lumines till fjollig pastellgolf finns det hur mycket som helst att hämta här. Har man en gång börjat är det helt omöjligt att sluta. Och jag är snart helt bekväm med att låta de små figurerna jollra på låtsasengelska i en välfylld tunnelbanevagn i rusningstrafik. [I]Thomas Wiborgh [/I]