Final fantasy XII

Produktionen av Final fantasy XII har kantats av det ena missödet efter det andra. Nyckelpersoner har varit sjuka och förseningarna massiva. Den olycksaliga kulmen nåddes när hela spelseriens skapare Hironobu Sakaguchi tillsammans med parhästen och seriens huvudkompositör Nobuo Uematsu, tröttnade och hoppade av den japanska drömfabriken helt för att starta eget. Så i mars blev Final fantasy XII slutligen färdigt. Hypen hade redan sedan månader tillbaka varit enorm då Square-Enix hade hållit hov och gett oss ett releasedatum som ingen riktigt vågat hoppas på. Men nu var det äntligen dags. Högsta betyg i spelbibeln Famitsu blev ledstjärnan som de rollspelskåta japanerna vallfärdade efter och Final fantasy XII såldes i fler exemplar än vad någon orkat räkna till. Platsen som det snabbaste säljande spelet i landets historia var given. Final fantasy XII är något så ovanligt som ett rollspel med något värt att berätta och håller tonen från sidospåret Tactics. Intrigerna är med andra ord täta ända nerifrån gräsrotsnivå (där vi finner spelets protagonist, drömmaren Vaan) upp till den politiska konflikten mellan två stridande imperier som ligger till grund för ockupationen av Vaans hemland. Även om Tetsuya Nomuras nästan löjligt androgyna ideal gör sig påminda i Vaan, blir han tack vare ett suveränt manus mer tolererbar än vad Tidus någonsin var i Final fantasy X. Spelets absoluta stjärnor är den tillbakalutade luftpiraten Balthier och imperiets absoluta alfahane Vayne. Varje ny del i Final fantasy-serien innebära förvisso en ny story och ett fräscht persongalleri, men de slumpmässiga striderna har alltid varit snarlika (du slår, jag slår - repeat). I Final fantasy XII har man släppt konventionerna huvudsakligen inspirerats av Knights of the old republic-spelen och Final fantasy XI. Att fienderna därför strövar omkring fritt i stället för att möta spelaren i någon parallell dimension kommer att underlätta migrationen från World of Warcraft. Det nya gambit-systemet, som hjälper till att automatisera vissa handlingar, är genialiskt och tillåter mig att automatisera typiskt rpg-slitgöra - som att hela en karaktär som har förlorat en viss procent HP. Så här i efterhand känns Final fantasy XII som den bästa av framgångssaga. Blod svett och tårar, och i slutändan har inget varit förgäves. Det här är årets stora rollspelshändelse.