Hotel Dusk - Room 215

Varje gång jag spelar Hotel Dusk bara måste jag nynna på refrängen till Take On Me. Anledningen är att alla karaktärer i spelet är tecknade med den där estetiken som gjorde a-Ha-musikvideon så sjukt 80-talssnygg.

Tyvärr är resten av spelet mindre lyckat. Cing försöker rama in sin berättelse om ex-snuten Kyle Hyde och dennes detektivarbete på ett nedgånget hotell med stenhård film noir-attityd enligt mall 1A. Resultatet blir bara sökt, ytligt, barnsligt — Enid Blyton snarare än Raymond Chandler.

De ologiska pusslen är en flashback till tidigt 90-talet när du svor över det där jävla pianot i Myst. Och 75 % av speltiden ägnas att ögna igenom dåligt skrivna dialoger mellan totalt ointressanta karaktärer.

Ni vet såna där böcker man bara lånar på biblioteket för att ha något halvtrist att läsa när man har svårt att somna? Hotel Dusk är spelvärldens självklara motsvarighet.