Hulk

Det första som händer när du låter den gröne jätten äntra ditt Xbox är att du via en drömsekvens får lära dig Hulkens stridskonst och förmågor. Bra kontroll, häftiga stunts och splitter som flyger. Det andra som händer, och det är då du tänker "Åh, nej inte smyga igen!", är att du får smyga. Det har gått lite inflation i smygandet. Som David Banner får du akta dig för strålkastarljuset, övervakningskamerorna och vakterna. Smyga upp på dem bakifrån och brotta ner dem, gömma dig bakom en låda och allt det där. Man börjar kunna det och framförallt är det inte vad man förväntar sig när man vill ut och slåss med en av de häftigaste superhjältarna there is. "Var fan är Hulken!", kanske du skriker rakt ut i rummet bara. Men om du orkar dig igenom detta moment - och det gör du - så bjuds det på en hel del gammal hederlig superhjältesaction. Hoppa mellan skyskrapor, kasta bilar och ödelägga byggnader är några av de knep och knåp du får ägna dig åt, och erkänn, visst är det exakt och precis vad du skulle ägna din vardag åt om du var sisådär en 300 pannor tung och illgrön? I would. Även om det låter enformigt så är det stor variation på det hela. Det finns ett otal sätt att smiska upp en ond soldat på. Slå ner honom, slå upp honom, lyft honom (och slå honom i luften) eller kasta in honom i en kompis (till honom). Grafiken är lika störtskön som den är svår att förklara. Det är något slags blandning mellan realistisk 3D och tecknad/cel-shaded dito. Det ser hur som helst väldigt bra ut och passar bra in på ett superhjältespel av den här typen. Hulk är ett perfekt spel att spela i väntan på filmen med samma namn.